Höstlycka vid Drottningholm
I helgen hade jag cellofotografering vid Drottningholm! Tala om höstlycka eller snarare cellolycka, kanske både och. Det var så härligt i vilket fall som helst. Funderade vidare över att spela i offentliga miljöer, för vi försökte spela in någon liten snutt också. Men jag blev ganska osäker i det här sammanhanget och spelade inte riktigt ut. Så det här vill jag göra om fler gånger, att fotografera och spela in på olika platser - bara för att bli ännu självsäkrare bakom cellon. Jag brukar ju alltid säga att jag känner mig trygg bakom cellon, vilket jag fortfarande gör mer än något annat. Men jag vill ju också kunna förmedla mitt uttryck med musiken eller med en bild på det sätt som jag vill. Sedan känner jag mig oftast tryggast hemma i mitt rum, där jag kan spela ut som bäst. Jag önskar bara att det funkade så jämt? Jag hoppas att jag utvecklar det ännu mer med åren. Jag älskar den här rymden och världen som ändå cellon ger mig. Den här rymden betyder väldigt mycket för mig, speciellt när skolan gör mig frustrerad och trött, samt inte funkar. Cello, älskade fina rymd som ger så många möjligheter och så mycket glädje!
Kommentarer
Trackback
