Sammanfattning, (Cellolektion, orekster) - 19, 21 september 2016
Just nu känns cellon väldigt viktig för mig. För tillfället är det min styrka, min eld i det sämre. Jag mår absolut bra men lite funderingar kanske. Är lite utav en tyst mus och just därför betyder den här platsen supermycket för mig. Just nu lever jag verkligen efter att cellon är mitt liv och jag vet inte vad jag skulle göra utan den, utan cellon kan jag inte andas. Varför bygger vi människor egentligen hinder? Som vi sedan måste ta oss över? Ibland fungerar vi människor som olösta gåtor. Det har blivit en sämre övning nu i början, som sagt inte riktigt som jag hade velat - men i går spelade jag in veckans "Hanna övar" och nu under eftermiddagen ska jag ta en timmes övning. Så sakta ska vi nu komma in på banan igen. I måndags kom jag iväg och spelade vilket var superskönt då det inte blev något veckan innan. Och, hm, det gick väl helt okej. Lite som att börja om från början när jag blev sjuk och sedan övningen som inte legat på topp. Jag fick "Gigue" och tja, jag har ju faktiskt spelat på stycket tidigare. Dock har jag två olika stråk nu, och ärligt talat gillar jag det första som jag har sedan tidigare mer. Det känns som att det är lite mer fart i det kanske, eller lite mer hoppigt? Mer på ett sätt som jag vill ha det helt enkelt. Men det är ju en utav de roliga sakerna med musiken, att man kan uttrycka allt på så olika sätt och att det finns olika versioner. Så orkestern igår och, alltså min stråke kändes så trög längst in! Det blev lätt trögt och segt att spela då. Vet ni vad? Haha, jag börjar undra lite om stråkar också kan bli rostiga, såklart inte men det känns som att den är så trög och såsig där inne hela tiden just nu. Lägg därtill att stackeln fortfarande också är rostig, eller bara väldigt smutsigt = den lossnar typ jämt... Orkestern för min del kändes annars lite halvbra igår. Var nog både trött och hade annat i huvudet. Sista stycket som vi spelade igenom, "Pavane" kändes mest som att alla satt i sitt och läste noter, eller jag kände det själv att så var det för mig och inte att man jobbade på något i ett. I början däremot, som med "The Beatles Forever" så var det ändå bra. Nu har jag stråk och lägen i takt 18 också, men eftersom att jag inte har spelat på så mycket på melodin så gick allt ju plötsligt väldigt fort. Klart, det går ju fort, men det kanske går ännu fortare när man övat mycket. Förstår ni hur jag menar? Sammanfattningsvis skulle jag nog ändå säga att det var roligt att komma iväg och spela och på ett eller annat sätt så fastnar det ändå lite mer för varje vecka. Spelar på mot en bättre vecka nästa vecka och så klättrar vi upp för det där berget tillsammans nu!
Kommentarer
Trackback
