Fågelkvitter och sinnen
Solen sken under hela söndagen. Fåglarna kvittrade så glatt. Tog mig ut till Skeppsholmen. Satt i solen och fikade. Så härligt. Under eftermiddagen tog jag mig ut i skogen. Fåglarna fortsatte kvittra glatt, nästan upphetsat på något sätt. Solen kastade sina sista strålar ner mellan tallarna, granarna och björkarna. Skuggorna framför mig på stigen runt 4-tiden lade jag märke till med fotografiskt öga. Jag tog en hel del porträttbilder. Bästa förhållande att ta porträttbilder i är solsken. Dock kan det vara svårt att få in inställningar också. Här blir det för ljust, det är lätt en tanke som kan slå mig i efterhand när jag kollar på bilderna. Men utveckling ger färdighet. Oftast när jag är nere med någonting kan jag lätt tänka positivt om någonting. Att ta många porträttbilder ger utveckling = Att spela mycket ger färdighet.
Var inne och klättrade i en buske. Grenen flög rakt på mig. Blinkade förvånat. Bara tur i oturen att det inte träffade något öga. Precis ovanför ögat är lite för nära bara det. Om man förlorar något sinne så förstärks väl något annat. Hör syn till sinne? Eller bara om man tänker att man kan se med ett öga. Tänk vad liten världen skulle te sig då. Blickomfånget skulle ju bli mindre. Om man är blind ser man ju inget. Men tänk er då att hörseln och lukten blir bättre. Jag hittade något en gång då det var en blind som spelade piano. Fantastiskt duktig! Tror ni att det handlar om att man har bra gehör? Jag tror att det inte bara handlar om att man har bra gehör. Utveckling är en lika stor del här. Att spela något om och om igen, precis som att göra något om och om igen.
Jag sträckte till nacken på lektionen idag tror jag. Kommer säkert ha någon from av nackspärr imorgon. Lätt. Supersegt. Jag bestämde mig nog rätt så snabbt efter det vad jag ska jobba med under lovet. Ska försöka göra uppvärmningar, någon form av rörelser så att min spändhet går över lite. Slappana av. Ta det lugnt. Det går bra. - Det låter bra.
- Spelningen får gå som det går, men vad jag skulle vara glad om jag kunde vara nöjd. Får börja ställa frågor till mig själv. Det blir som en terapi. Varför låter det inte bra Hanna?
Kommentarer
Trackback
