"Det här, det tär rätt så hårt mig just nu"
När jag gick upp för trappan vid Kulturskolan idag så kom det samtidigt en mamma med barnvagn nerför trappan. Sonen som satt i vagnen sa: Kan vi inte träffa dem? Mamman: Jo. Men dem är upptagna nu. Sonen svarar: Ja. Då får vi vänta då. Alltså. Det låter så naturlig. Något man kan säga hela tiden, men det lät så alvarligt och verkligen så på pricken när den här tre åriga killen sa det. Och det är så enkelt men, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men just den där konventionen fick mig att le idag. Den bär jag med mig den här veckan.
Jag borde nog egentligen vara tyst som en liten mus och varken prata eller skriva för allt som kommer ut låter så tråkigt. Tråkigt är bara förnamnet. Jag stör mig på det mesta som kommer ivägen för mig just nu. Inte för att det är mycket alls som brukar komma i vägen. Just för cellon strålar det väl mest ut på spelningen. Stör mig på minsta lilla sak och tycker det låter falskt. En mening som bubblar hela tiden just nu i mitt huvud är "Hanna det låter, falskt, dåligt". Och att jag stör mig på allt, sammanfattar väl allt kortfattat. När jag är så negativ så är det väl självklart att det blir så. Men det är så svårt. Det här ju allt, hela mitt liv. Och när jag då stör mig på allt. Jag tar så hårt på det. Aldrig att jag går och gråter. Så idag kände jag mig otroligt eländig och svag på väg hem från cellon. Jag är inte den som visar hur jag känner. Det är väl mer att min hjärna sprängs av allt. Jag kan gå och le, se ut att vara jätteglad men så är det helt annorlunda inuti. Grejen är ju att jag är tyst som en mus. Jag känner mig nere, negativ, svag och skör. Och jävligt osynlig för ingen förstår vad jag menar. Det här, det tär rätt så hårt mig just nu.
Kommentarer
Trackback
