Att inte få ut allt...
Jag skulle egentligen kunna stå och skrika mig hes.
Vi har kommit så långt som att jag är nöjd efter cellolektionen. Så skönt. Att kunna säga att jag är nöjd. Det är lycka för mig. - Men att då gå och bära på så mycket ord är otroligt... Jag får bara upp ett ord, nöjd. Och det är väl bra i sig bra. Skönt, lycka, glädje som jag nämnde.
- Jag ska erkänna sen sak. Då, våren 2012 när jag kände av besvikelse efter cellon först. Sen när jag kände det någon gång under våren 2013. Efter det ä jag på ett sätt jäkligt rädd för... VAD SOM KAN HÄNDA? Jag vet inte riktigt om man beskriva det som att vara rädd för sig själv? Men ungefär så tror jag?
- En liten rolig grej, som jag ändå tänker på rätt så mycket - Märk väl först och främst innan du läser vidare att jag känner mig så mycket tryggare bakom kameran - Jo. Har du sett mina senaste videor? http://www.youtube.com/channel/UCE-gKeHTOBxxToz-yGdA92Q/videos - Måste nämna än en gång att jag älskar känslan i låten med vibratot. PERFEKT. Men det här med att vara rädd igen. Jag kan säga att jag är rädd för vad som kan hända om jag gör si och så. Nu börjar vi närma oss en punkt. Rädd för att prova. Rädd för andra tankar. "Vem tror hon att hon är?" "Herregud" "Vem tror du att du är?". Rädd för att våga... Och samtidigt vet jag ju faktiskt att jag kan. Eller hur!? Att jag vet att jag kan mer ändå. Först och främst är det där med besvikelse som stoppar mig, tror jag. Har inte lust att gå runt med ett stort svart moln inombords igen. Kämpa är ett ord jag använt mig utav många gånger här. Och det är ett ord som jag tänker fortsätta bära inom mig. Fast, ibland slutar jag nästan tro på det...
Måste nämna att den här platsen betyder otroligt mycket för mig. Att kunna skriva av mig. Ja, det här är lite som att skrika ut allt.
- Försöker lugna ner mig själv inombords nu, och sluta hyperventilera inombords. Fortsått gå, fortsätt stå...
Fortsätt andas Hanna.
Kommentarer
Trackback
